Utan obligatorie Dag 2

Natten till torsdag så skede en historisk förändring i Sveriges politiska landskap. Då tackade en klassisk svensk politisk stridsfråga för sig, då försvann kår och nationsobligatoriet in i sommarnatten och dagen efter råde en ny ordning. Vare sig man firar frihetsklockornas ringande eller sörjer obligatoriets fall så torde det vara uppenbart att denna reform kommer få omfattande konsekvenser.

Jag har tillsammans med många andra eldsjälar jobbat stenhårt under året för att dämpa konsekvenserna av denna reform för de ideella studentorganisationerna i Lund. Historiska band har knutits i en notoriskt fragmenterad studentstad. Kårerna står enade, universitetet går in med ett beundransvärt stöd och ett gemensamt avtal har knutits mellan nationer, kårer och Akademiska Föreningen. Trots den utveckling som skett så är enigheten stor mellan berörda parter över att regeringen inte tagit sitt ansvar i frågan och att den nya relationen till universitetet är högst problematisk.

Lika stolt som jag var för att kunna somna ifrån ett Lund där studentorganisationer i mångt och mycket kommer stå starka även i höst så är jag nu lika oroad. Det magsår jag vaknade med igår, den första juli, grundar sig i att jag nu representerar kårer som har haft det oerhört svårt under året och som med alla sannolikhet kommer få det ännu tuffare i höst. Kårordföranden har under året fått lägga ner alla möjliga former av verksamhet, från kårtidningar till daghem och säga upp personal till höger och vänster i ett försök att säkra en minimumnivå av studentinflytande utan garanti för att ens det kommer räcka.

Ansvaret för studentinflytandet har gått från att vara i studenternas händer till att vara regerings och lärosätenas ansvar. Detta är problematiskt inte bara för att det skapar en beroendeställning för studentkårerna, det är också problematiskt för vi kan tydligt se att det ansvaret inte tas fullt ut. Till exempel så har denna förändring hastats fram, rädslan för oppositionen har vägt tyngre än hänsynen till studentinflytandet. Det finns flera exempel där lärosätena valt att stödja kårerna, men tyvärr även flera exempel där så inte är fallet och det är inte nödvändigtvis så att stödet reflekterar kårernas arbete. Vi kommer med all sannolikhet få en stor ojämlikhet i studentinflytandet runt om i landet. Många kårer har varit byggda på en princip som handlar om att alla obligatoriska pengar enbart ska gå till studentinflytande och således inte byggt upp en mer omfattande verksamhet. En inställning som varit försvarbar gentemot studenterna men som skapat en verksamhet som hade behövt en betydligt längre startsträcka.

Sverige har utvecklat sitt utbildningsväsende efter principen allas rätt till utbildning. Principen allas rätt till inflytandet är en viktig aspekt av allas rätt till utbildning. I och med vår nya tid så kommer många intressanta frågeställningar upp; hur mycket inflytande har man rätt till? Hur förändras studentrösten när man i viss liket med fackförbunden hamnar i beroendeställning? Vilken sorts kårverksamhet är det egentligen som lockar medlemmar? Hur kommer studentinflytandet påverkas av kombinationen ökad autonomi och föreningsfrihet? Jag säger som Tobias Krantz ”Vi kommer bevaka utvecklingen noga”.