Att vara sig själv i det offentliga rummet.

Jag har blivit ombedd att rensa bland mina bilder och grupper på Facebook på grund av mitt nya sammanhang. För de flesta så är nog detta ett helt logiskt tips när man tar plats i det offentliga rummet. Faktum är att jag i ett svagt ögonblick gömde alla bilder. Jag var i detta svaga ögonblick sätt rädd att studentrörelsen eller min nya organisation på något sätt skulle fara illa av att jag röker på bild. När jag ser detta i text så inser jag själv hur absurt det låter. Det är lite intresseklubben antecknar över det hela.

Efter mycket tankar och samtal med diverse personer så låter jag numera allt vara kvar. Jag tog plats i det offentliga rummet redan i höstas med artikeln Motströms mot toppen som också blev förstasidan i Tidningen Lundagård. I samtal med journalisten Patrik som skrev reportaget så lämnade jag ut det mesta, det var en risk som landade väldigt rätt. Inget att gömma, balls to the wall. Jag fick oerhört bra respons av mina kårer, enskilda studenter, och universitetet. Loppet är således kört sedan länge. Jag röker, jag dricker, mitt ladokutdrag ser ut som en schweizerost och jag passar uppenbarligen inte in i den perfekta lilla mallen över en diplomatisk studentföreträdare. I synnerhet inte den traditionella, och ärligt talat så är jag nog ganska nöjd med detta.

Jag är också övertygad om att jag har rätt i detta, inte enbart ur någon slags moralisk synvinkel. Att gömma saker visar bara att man har saker att gömma. Och i denna tidsålder när sociala medier dominerar så går trenden mot mer utlämnande, de som lämnar ut sig själva och sin riktiga person står att lyckas bäst i kampen om de enskilda lyssnarna när skriken om uppmärksamhet dånar. Kanske inte om man är riktigt tråkig, men den analysen lämnar jag därhän.

Jag har svårt för att inte få minnesbilder från en gammal och onyttig relation där en hel del av den psykologiska krigföringen mot mig handlade om att nötta ner på sakerna som jag ville göra med som på något sätt stack ut från normen. "Förstår du inte hur det kommer påverka din karriär?", "Fattar du inte att du måste spela spelet?" Jag vågar säga att man kan spela spelet utan att göra avkall på sin person eller låtsas vara någon man inte är. Sedan kanske denna inställning biter mig i röven om några år, den som lever får se.